Att vara Katti

Brukar ni någonsin känna er jagade? Nu talar jag inte om paranoia, utan mer om att aldrig få vara ifred. Vart ni än vänder er är de någon som rycker i er. Varje gång ni visar er i ett rum är det någon som vill tala ett par ord med er för att reda ut något eller planera något. Så fort ni visar er vill någon ställa en fråga eller berätta något om som hänt. Om ni stänger in er någonstans kommer arbetskamraten med ett meddelande från någon som ringt och sökt er. När ni sitter på toaletten piper det i mobilen. När ni är på ett möte hinner ni inte diskutera färdigt pga att någon annan har avtalat ett möte med er. När ni svarar på ett mail blippar det upp ett nytt från någon annan.

Om ni känner igen er i detta så förstår ni hur jag ofta känner mig. Det känns som om hela mitt liv är ett pussel.

Om jag struntar i att dricka kaffe nu så hinner jag gå på toalet... Ja just det du ville att vi sku... Jaså, säger du det! Om jag snabbar mig till skrivaren. FAN jävla teknik! Jag måst... Ett ögonblick jag ska bara... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!




*Jag förstår att jag inte är ensam om att ha det så. Men eftersom det här är MIN blogg har jag rättigheten att skriva ur ett tyck-synd-om-MIG-bara-MIG-perspektiv.