Höjden av stolthet
Utan att jag har en aning om varför, kom jag förut att tänka på en händelse från min barndom. Jag var väldigt blyg när jag var liten, särskilt i klassrummet. Jag räckte nästan aldrig upp handen och om jag ändå fick en fråga svarade jag mycket tyst eller ibland inte alls, även om jag kunde svaret.
Det tillfälle jag tänkte på utspelade sig just i klassrummet. Vi läste om kroppen och denna lektion handlade bl.a. om tänder. Jag vet inte hur gammal jag var, men eftersom jag kommer ihåg min lärare vet jag att jag gick i 1:an, 2:an eller 3:an. Läraren ställde en fråga i helklass: Vi låtsas att jag ska äta en morot. Vilka tänder använder jag när jag tar den första tuggan?
Det sög till i magen på mig. Jag kunde svaret! Jag var helt säker på att jag kunde svaret! Jag vågade ta risken att kanske behöva svara inför hela klassen och räckte alltså upp handen. Läraren var förstås smart nog att ge mig frågan när jag äntligen visade att jag ville svara. Framtänderna, svarade jag mycket tyst, men tillräckligt högt för att hon skulle höra. Just det! Framtänderna! Jättebra Katti! Framtänderna använder vi för att bita bort en tugga av moroten! Bra!
Det här löjliga lilla tillfället gjorde ett så stort intryck på mig att jag än idag, ca 20 år senare, kommer ihåg känslan. Jag kände mig extremt stolt, duktig och modig. Tänk att jag, som aldrig annars vågade, vågade just den dagen och faktiskt lyckades.
