Rattmuffen
Har velat ha en rattmuff sen jag började övningsköra, äntligen har jag fått en! Helt plötsligt tycker jag om min lilla skrotbil! Tänk att det var allt som krävdes ;)
Men en annan tanke slog mig också när jag började tänka på min bilkarriär. Jag börja bli gammal! För det var ju aplänge sen jag satt bakom ratten för första gången.
Är det bara jag eller?
"Habibi! Nu har jag kommit på hur Mr gör får att se att jag är online!" (Skickat när jag hade lyckats avslöja en liten hemlighet som vi lurat på ett tag).
Eller som den gången jag skrev till en vän:
"Saknar dig! Älskar dig! Nu sitter jag och och krämar! Äntligen!" (sen är det en fråga för sig om det någonsin är okej att skriva så till någon, ens efter en jobbig förstoppning).
För att inte tala om den gången jag skickade följande meddelande till min chef:
"Älskar dig min lilla lappskrivare <3 Du är mitt allt!"
Som sagt. Lite. Klantig. Ibland.
Luck
Det är tur att man har sig själv!
Aj!
Svar:
För att vi inte ens har uppnått konsensus om att något krävs.
Lat? Efterbliven?
Varför är det så svårt när det är så lite som krävs?
Den man är
Det var ju det där med att förstå sig själv. Särskilt när man inte vill förstå det man tror sig veta. Och hur f*n ska någon annan förstå när man försöker undvika att vara den man tror att man är?
För jag är visst inte den jag tror att jag är utan snarare den jag vill vara. Men eftersom jag är som jag tror att jag är kan jag inte vara den jag vill vara. Do you get it? Det gör jag. Men ändå får jag inte ihop det.
Skrämmande värld
Det finns så många omedvetna människor. De finns överallt! Det ger mig magont!
Vi lever i en värld full av strukturer som påverkar ALLT i vårt samhälle. ALLA påverkas av dem men så få är medvetna om dem.
Jag förstår att man inte orkar ha åsikter om allt, alltid. Jag förstår att omedvetenhet kan ge någon form av lycka. Men snälla, för din, min och alla andras skull: Försök att bli lite medveten om vad just du ställer till med. Försök att inte sprida dumhet!
Incredible
Tänk att jag hade lyckan att få en så underbar son! Jag har varit ledig alldeles för många dagar nu och det som fått mig att överleva är utan tvekan han.
Jag kan sitta en hel dag och bara iaktta Mini in action. Han är så fascinerande! Det går inte att beskriva hur intressant han är. Han har så mycket kloka tankar och strategier för att klara av saker.
Under ledigheten har jag hunnit imponeras av hur smarta lösningar han har när han bygger lego, hur snabbt han lär sig, att han kan både skriva och läsa massor med ord, att han är så omtänksam, att han har humor, att han är så smidig och hjälpsam, att han orkar koncentrera så länge, att han har sån kondition... Ja ni fattar. Han är otroligt underbar!
Jag vet nu!
Nu har jag kommit på vad jag saknar! Nu gäller det bara att lista ut hur jag ska få tillbaks det.
Nytt år
Det är tydligen nu jag borde skriva en resumé om året som gått. Fuck that! säger jag och håller tummarna för att jag inte känner samma sak om ett år.
Tack för den!
Mini (samtidigt som han petar på min mage med ett finger) "Men mamma! Har du en bebis här inne eller?"
Jag "Varför tror du det? Tycker du jag är tjock?"
Mini "Ja det är du!"
Hur?
Jag var nog inte tillverkad för det här så hur fan kan man begära att jag ska klura ut det?
Vem?
Vem sydde ihop mina vingar?
Omvänd semesterslutsångest
Min semester har varit toppen. Vi har hunnit med att göra massor av skojiga saker. Visserligen finns några saker som vi inte har hunnit med också. Men det får vänta helt enkelt, för nu vill jag jobba! Den här sista semesterveckan får mig nästan att klättra på väggarna. Inga planer. Ingen annan är ledig. Ingen bil. Ingen värme.
Det finns dock några nackdelar med att vardagen kommer igång. Jag kommer inte ha lika mycket tid med min älskade son. Mr ska vi inte tala om. Vi räknade ut igår att nästa helg då vi alla tre är tillsammans infaller i oktober. OKTOBER! Hur deprimerande är inte det...
