Att vara Katti

Det här med bloggande är svårt. Var ska man dra sina gränser? Vissa väljer att berätta i stort sett allt, medan andra (jag) vill vara lite mer privat. Men vad är okej att berätta om sig själv? Vissa saker skriver man för att det känns bra just precis då man skriver. Men vill man att någon ska läsa om en vecka? Om ett år? Vill man att någon ska läsa överhuvudtaget?

När man bloggar försvinner dessutom vissa nyanser. Man berättar om något men det är rent av omöjligt att göra det ur alla perspektiv som spelar in. Det betyder att sådant som är hårt tenderar att bli ännu hårdare i bloggen och tvärtom.

Och så handlar det om omgivningen. Hur mycket kan man lämna ut om andra? För om jag inte får skriva något om någon annan är det nästintill en omöjlighet att skriva alls. Den som är inblandad i stora delar av mitt liv figurerar förstås i mina tankar och blir då ett skrivämne som ligger nära till hands. M.a.o stackars Mr.

Som ni vet älskar jag Mr otroligt mycket! Han gör mig lycklig och jag vill inget hellre än att dela mitt liv med honom. Ändå är inte varje dag och sekund perfekt. Sådant snurrar också i min skalle och är därför sådant som inspirerar till mina inlägg. Om jag bara skrev puttinutt och gullinull skulle den här bloggen inte spegla mig. Jag är inte sån. Jag är jag. Jag är Katti.