Är det bara jag eller?
Ibland kan jag vara lite klanting. Som den gången jag skrev till Mr:
"Habibi! Nu har jag kommit på hur Mr gör får att se att jag är online!" (Skickat när jag hade lyckats avslöja en liten hemlighet som vi lurat på ett tag).
Eller som den gången jag skrev till en vän:
"Saknar dig! Älskar dig! Nu sitter jag och och krämar! Äntligen!" (sen är det en fråga för sig om det någonsin är okej att skriva så till någon, ens efter en jobbig förstoppning).
För att inte tala om den gången jag skickade följande meddelande till min chef:
"Älskar dig min lilla lappskrivare <3 Du är mitt allt!"
Som sagt. Lite. Klantig. Ibland.
"Habibi! Nu har jag kommit på hur Mr gör får att se att jag är online!" (Skickat när jag hade lyckats avslöja en liten hemlighet som vi lurat på ett tag).
Eller som den gången jag skrev till en vän:
"Saknar dig! Älskar dig! Nu sitter jag och och krämar! Äntligen!" (sen är det en fråga för sig om det någonsin är okej att skriva så till någon, ens efter en jobbig förstoppning).
För att inte tala om den gången jag skickade följande meddelande till min chef:
"Älskar dig min lilla lappskrivare <3 Du är mitt allt!"
Som sagt. Lite. Klantig. Ibland.
Igång igen...
Ibland är det svårt att skala bort oväsentligheterna. De blir lätt till det komplicerade innehållet, trots att de bara ska finnas där i periferin. Kanske beror det på att det komplicerade innehållet inte går att påverka ibland. Då försöker jag påverka/lösa det lilla jag kan, alltså oväsentligheterna. Det värsta med det är att det aldrig leder till ett önskat resultat. Dels p.g.a. att det egentligen är det konplicerade problemet jag vill lösa, och dels p.g.a att oväsentligheter har en tendens att eskalera när man börjar peta i dem. Alltså det skapas ett nytt komplicerat innehåll av växande oväsentligheter.
Argbiggan har talat
Jag är snäll för det mesta, smart när det krävs, ordentlig när jag orkar och snygg lite då och då. Dessutom har jag ett sjujäkla humör (OMG! Hur uttrycker jag mig egentligen?).
Det finns vissa saker som får mig att tända till på en mikrosekund. Ibland kan en kommentar skjuta till adrenalin nog för att mitt blod ska börja koka. Då spottar jag ur mig vassa ord utan att blinka. Oftast handlar dessa situationer om att jag känner mig dumförklarad eller nedtryckt när jag inte förtjänar det. Oftast handlar det om något så litet som en blick, ett tonfall eller ett dåligt avvägt uttryckssätt. Dessa små nyanser i ett samtal är tillräckligt för att min kropp ska pirra av ilska och mitt hjärta ska dundra av arghet.
Barnmoskan på BB kallade mig för argbigga. Hon visste vad hon talade om.
Det finns vissa saker som får mig att tända till på en mikrosekund. Ibland kan en kommentar skjuta till adrenalin nog för att mitt blod ska börja koka. Då spottar jag ur mig vassa ord utan att blinka. Oftast handlar dessa situationer om att jag känner mig dumförklarad eller nedtryckt när jag inte förtjänar det. Oftast handlar det om något så litet som en blick, ett tonfall eller ett dåligt avvägt uttryckssätt. Dessa små nyanser i ett samtal är tillräckligt för att min kropp ska pirra av ilska och mitt hjärta ska dundra av arghet.
Barnmoskan på BB kallade mig för argbigga. Hon visste vad hon talade om.
Jag måste bara berätta!
- Jag har fått veta en sak som gör mig väldigt lycklig och trygg! Jag hade inte väntat mig att få besked om detta än, men ibland har man flyt. Det är något jag verkligen hoppats på som kommer att slå in.
- Jag har fått veta en annan sak som gör mig lugn och glad. Något som jag inte var säker på att jag skulle få uppleva i år känns nästan som en sanning redan. Tack skatteåterbäring!
- Jag har fått veta en tredje sak som gör mig stolt. Ibland lönar det sig att vara den man är och gilla det man gör! Även om man inte tror det finns det faktiskt människor som ser sådant, uppskattar det och t.o.m visar det!
- Jag har fått veta en fjärde sak som också gör mig stolt men som även gör mig lite orolig. Jag kan räkna med att utmanas ännu mer i mitt liv, men förhoppningsvis på ytterligare ett roligt sätt. Jag vore ju inte jag om jag inte gillade att ta mig an utmaningar!
* Är det irriterande att jag inte skrivet ut något? Jag vet nåt som inte ni vet!
**Wickie! Varför kommer jag inte in på din blogg?
Det är lurigt att luras, särskilt genom luren när det inte är lurdag
Har ni blivit lurade idag? Jag blev lurad i förskott igår (taskigt att luras när garden är nere!) av Minis pappa. Han ringde 20 min innan han skulle hämta Mini och sa att han inte kunde komma för att han hade magsjuka.
Jag blev även lurad av några barn idag om en ganska obetydlig sak. I övrigt har ingen försökt ens.
Självklart har jag lurats lite själv också. Jag försökte lura barnen men misslyckades. Jag lyckades lura Mr att jag hade planer på att gå ut ikväll (inte så populärt).
Jag har också blivit ofrivilligt lurad att jag blev lurad men egentligen var det inget lur. (Översättning: Mr skickade ett sms och berättade att vår bil inte blivit lagad än. Jag trodde att det var ett aprilskämt och jag hoppas fortfarande att han ska köra ut bilen ur någon buske eller så.)
Jag blev även lurad av några barn idag om en ganska obetydlig sak. I övrigt har ingen försökt ens.
Självklart har jag lurats lite själv också. Jag försökte lura barnen men misslyckades. Jag lyckades lura Mr att jag hade planer på att gå ut ikväll (inte så populärt).
Jag har också blivit ofrivilligt lurad att jag blev lurad men egentligen var det inget lur. (Översättning: Mr skickade ett sms och berättade att vår bil inte blivit lagad än. Jag trodde att det var ett aprilskämt och jag hoppas fortfarande att han ska köra ut bilen ur någon buske eller så.)
UHOP-syndrom
Ibland tror jag att jag lider av UHOP-syndrom. Har ni hört talas om det? Det är en bokstavkombination som används för oss som inte klarar av att vara lagom. Om du känner igen dig i någon av nedanstående punkter kanske du också har UHOP.
~ Du känner ofta att du inte är tillräcklig.
~ Du fokuserar på sådant du inte hunnit göra.
~ Det tar dig överdrivet långt tid att bestämma dig för saker för att du oroar dig över hur andra uppfattar ditt val.
~ Du har svårt att säga nej till uppgifter du egentligen inte vill ha.
~ Du överarbetar.
~ Du jämför dig alltid med andra.
~ Du har prestationsångest ofta.
Det finns fler kriterier för UHOP, punkterna ovan är bara exempel på några. Jag stämmer in på alla punkterna, dock inte i alla situationer som tur är. Min diagnos är så gott som ställd, det behövs ingen professionell hjälp för det. Eftersom jag är medveten om min troliga diagnos försöker jag också arbeta med den. Jag kan aldrig bli av med den, men med rätt metoder är jag övertygad om att jag ändå kan fungera hyfsat normalt i de flesta sammanhang.
*UHOP-syndrom är en förkortning av unhealthy outperfomer syndrome.
Dröm eller verklighet?
Titt som tätt börjar jag tänka på helgens bravader. Allt känns så overkligt! För över 10 år sedan blev jag helt fäst vid en grupp som ingen omkring mig gillade. Det tog ett tag innan även mina vänner började uppskatta detta fantastiska band - the Ark.
För 10 år sedan gick jag på min första konsert med dem. Sedan dess har jag följt dem och på konserter, i intervjuer, på TV osv. När jag har blivit äldre har de värsta fjortisfasonerna växt bort. Men jag måste erkänna att de blommar upp på då och då, särskilt på konserterna.
The Ark är ett band som betyder mycket för mig som ni förstår. Deras låtar har hjälp mig genom många svåra stunder, låtarna har hjälp mig fatta svåra beslut och låtarna har gjort mig lycklig.
Ibland har jag tillåtit mig att leka med tanken hur jag skulle reagera om jag fick träffa dem. Vad skulle jag säga? Vad skulle hända? Att se tillbaka på helgen känns därför som en dröm! Är det ytterligare några av mina larviga tankar eller har jag verkligen varit med om att berätta personliga saker om mig själv för mitt favoritband? Har jag verkligen fått veta saker av killarna som de inte har gått ut med i media än? Var det verkligen deras kroppar jag kände när vi så hjärtligt kramade om varandra? Var deras leenden verkligen riktade mot mig? Jag måste gå och titta i min kamera igen! Är det vi som sitter där? Är det mitt hem?
För 10 år sedan gick jag på min första konsert med dem. Sedan dess har jag följt dem och på konserter, i intervjuer, på TV osv. När jag har blivit äldre har de värsta fjortisfasonerna växt bort. Men jag måste erkänna att de blommar upp på då och då, särskilt på konserterna.
The Ark är ett band som betyder mycket för mig som ni förstår. Deras låtar har hjälp mig genom många svåra stunder, låtarna har hjälp mig fatta svåra beslut och låtarna har gjort mig lycklig.
Ibland har jag tillåtit mig att leka med tanken hur jag skulle reagera om jag fick träffa dem. Vad skulle jag säga? Vad skulle hända? Att se tillbaka på helgen känns därför som en dröm! Är det ytterligare några av mina larviga tankar eller har jag verkligen varit med om att berätta personliga saker om mig själv för mitt favoritband? Har jag verkligen fått veta saker av killarna som de inte har gått ut med i media än? Var det verkligen deras kroppar jag kände när vi så hjärtligt kramade om varandra? Var deras leenden verkligen riktade mot mig? Jag måste gå och titta i min kamera igen! Är det vi som sitter där? Är det mitt hem?
Starstruck. Vad är det?
Stod på Club BonBon och pratade med Martin, Sylvester, Leari och Jeppson från the Ark.
Katti - Kan ni inte lova att ni har en reunion om 10 år!
Leari - Nä det kan vi inte lova. Men det beror på. Om du betalar bra!
Katti - Alltså jag är ju inte så rik... Men är det okej att betala i natura!?
Ni får stå ut. Ark-fan som jag är kommer jag leva på min lördagkväll läääääääääänge så det finns alltså risk att ni får höra om den läääääääääääääääänge.
Katti - Kan ni inte lova att ni har en reunion om 10 år!
Leari - Nä det kan vi inte lova. Men det beror på. Om du betalar bra!
Katti - Alltså jag är ju inte så rik... Men är det okej att betala i natura!?
Ni får stå ut. Ark-fan som jag är kommer jag leva på min lördagkväll läääääääääänge så det finns alltså risk att ni får höra om den läääääääääääääääänge.
Hmm...
Ikväll blev en oförglömlig kväll.... sjukt....
Svårt att blogga när man är jag
Det här med bloggande är svårt. Var ska man dra sina gränser? Vissa väljer att berätta i stort sett allt, medan andra (jag) vill vara lite mer privat. Men vad är okej att berätta om sig själv? Vissa saker skriver man för att det känns bra just precis då man skriver. Men vill man att någon ska läsa om en vecka? Om ett år? Vill man att någon ska läsa överhuvudtaget?
När man bloggar försvinner dessutom vissa nyanser. Man berättar om något men det är rent av omöjligt att göra det ur alla perspektiv som spelar in. Det betyder att sådant som är hårt tenderar att bli ännu hårdare i bloggen och tvärtom.
Och så handlar det om omgivningen. Hur mycket kan man lämna ut om andra? För om jag inte får skriva något om någon annan är det nästintill en omöjlighet att skriva alls. Den som är inblandad i stora delar av mitt liv figurerar förstås i mina tankar och blir då ett skrivämne som ligger nära till hands. M.a.o stackars Mr.
Som ni vet älskar jag Mr otroligt mycket! Han gör mig lycklig och jag vill inget hellre än att dela mitt liv med honom. Ändå är inte varje dag och sekund perfekt. Sådant snurrar också i min skalle och är därför sådant som inspirerar till mina inlägg. Om jag bara skrev puttinutt och gullinull skulle den här bloggen inte spegla mig. Jag är inte sån. Jag är jag. Jag är Katti.
När man bloggar försvinner dessutom vissa nyanser. Man berättar om något men det är rent av omöjligt att göra det ur alla perspektiv som spelar in. Det betyder att sådant som är hårt tenderar att bli ännu hårdare i bloggen och tvärtom.
Och så handlar det om omgivningen. Hur mycket kan man lämna ut om andra? För om jag inte får skriva något om någon annan är det nästintill en omöjlighet att skriva alls. Den som är inblandad i stora delar av mitt liv figurerar förstås i mina tankar och blir då ett skrivämne som ligger nära till hands. M.a.o stackars Mr.
Som ni vet älskar jag Mr otroligt mycket! Han gör mig lycklig och jag vill inget hellre än att dela mitt liv med honom. Ändå är inte varje dag och sekund perfekt. Sådant snurrar också i min skalle och är därför sådant som inspirerar till mina inlägg. Om jag bara skrev puttinutt och gullinull skulle den här bloggen inte spegla mig. Jag är inte sån. Jag är jag. Jag är Katti.
iPhone till 4-åring
Inatt drömde jag ännu en mardröm! Mr hade varit och shoppat en äldre modell av iPhone till Mini, en kamera till sig själv och även en ny iPhone till sig själv. JAG fick INGENTING men Mini fick en iPhone! Fattar ni ångesten!? Fattar ni att jag tyckte om Mr liiite mindre då!?
Att bestämma sig
Hur kommer det sig att jag har så svårt att fatta ett beslut och hålla mig till dem. Generellt sett har jag nog inte så svårt för det egentligen, utan det är vissa beslut som ställer till det.
När jag flyttade in till stan för 8 år sedan (!!!) blev jag medlem i en förening där jag började arbeta ideellt några timmar i veckan. Jag tyckte att det var jätteroligt och jag hade mycket roliga "kollegor" att göra detta tillsammans med. Efter ett par år började jag tröttna. "Kollegorna" hoppade av och jag började känna att mitt övriga liv behövde de där timmarna som jag la ner på att jobba gratis. Jag har dragit ner på arbetet och hoppar bara in då och då, samt går på möten och dyl.
Förra veckan var var ett tillfälle då jag hoppade in och Mini fick följa med. Han tyckte att det var jättekul och plötsligt tändes min gnista igen. Jag tycker nämligen att det är kul när jag väl är där och om han dessutom gillar det så kanske det inte är bortslösad tid utan istället kvalitetstid.
Ikväll är det årsmöte. Jag vet att föreningen är i kris och eventuellt kommer behöva lägga ner p.g.a brist på intresse från oss som driver den. Antingen gör jag det jag länge tänkt, nämligen bidrar till att den läggs ner. Eller så ser jag till att börja jobba mer aktivt och bidrar istället till att en del av den kan leva kvar. Jag vet varkligen inte hur jag ska göra. Ena dagen känner jag att jag har lyft mitt sista ginfer för den föreningen, andra dagen vill jag fortsätta utveckla föreningen.
När jag flyttade in till stan för 8 år sedan (!!!) blev jag medlem i en förening där jag började arbeta ideellt några timmar i veckan. Jag tyckte att det var jätteroligt och jag hade mycket roliga "kollegor" att göra detta tillsammans med. Efter ett par år började jag tröttna. "Kollegorna" hoppade av och jag började känna att mitt övriga liv behövde de där timmarna som jag la ner på att jobba gratis. Jag har dragit ner på arbetet och hoppar bara in då och då, samt går på möten och dyl.
Förra veckan var var ett tillfälle då jag hoppade in och Mini fick följa med. Han tyckte att det var jättekul och plötsligt tändes min gnista igen. Jag tycker nämligen att det är kul när jag väl är där och om han dessutom gillar det så kanske det inte är bortslösad tid utan istället kvalitetstid.
Ikväll är det årsmöte. Jag vet att föreningen är i kris och eventuellt kommer behöva lägga ner p.g.a brist på intresse från oss som driver den. Antingen gör jag det jag länge tänkt, nämligen bidrar till att den läggs ner. Eller så ser jag till att börja jobba mer aktivt och bidrar istället till att en del av den kan leva kvar. Jag vet varkligen inte hur jag ska göra. Ena dagen känner jag att jag har lyft mitt sista ginfer för den föreningen, andra dagen vill jag fortsätta utveckla föreningen.
Djupa tankar
Mycket av min tid går åt till att göra vettiga saker som att arbeta, kvalitetsumgås med min familj, läsa, ägna mig åt självutvecklande funderande osv. Men en del av min tid går åt till att göra mer ovettiga saker som att hänga på nätet, titta på strunt på tv eller fundera över saker som:
Hur skulle det egentligen vara att födas som siamesisk tvilling och tvingas göra allt tillsammans med en annan människa? Tänk när man ska ge sig ut i arbetslivet och man kanske har helt olika intressen. Den ena tar arbete i en storindustri och den andra tvingas hänga på utan lön. Den andra har ett galet sexliv och nr 1 ligger bredvid och iakttar. Nr 2 älskar att spela ishockey och nr 1 föredrar fallskärmshoppning...
Ja ni fattar. Det gäller att hitta en balans mellan vettigt och ovettigt i livet.
Skrämd
Det var tur att jag satt på toan igår för jag blev så rädd att jag, bokstavlig talat, höll på att skita ner mig. I min ögonvrå såg jag hur någon satt och tittade på mig en bit bort. När jag vred på huvudet så jag att det var min mamma! Vad fan gjorde hon där!? Hon hade nyss åkt hem efter att har varit här en heldag och hjälpt oss med tapetsering. Men så gick en sekund och jag sansade mig. Det jag såg var min egen spegelbild i fönsterrutan.
Gladlåt
Melodifestivalen är egentligen inte min grej, men med bra sällskap och ett par glas vin är det ändå okej att ha i bakgrunden. Tyvärr vinner alltid skitlåtarna. Vem hejar ni på? Jag håller på gladlåten nr 3, Oh my god.
Oväntat besök
Idag ringde det på dörren här hemma. Här är det sällan folk som hälsar på oanmält, så Mr och jag tittade på varandra och såg ut som frågetecken när dörrklockan klingade. Jag tittade i dörrhålet och konstaterade att jag inte kände igen gubben som stod utanför. När jag öppnade dörren presenterade han sig som någon från Radiotjänst. Det räckte för att jag skulle bli fientligt inställd.
TV-avgift är jag inte någon förespråkare av och jag blir inte glad när folk kommer och ringer på min dörr mitt i kvällis för att anklaga oss för att inte betala. För betalar gör jag trots allt.
Hur som helst. Eftersom det är tredje gången Radiotjänst hör av sig sedan vår flytt (som inträffade för ca en vecka sedan) var jag ganska otrevlig i min ton när jag pratade med gubben. Mitt i allt börjar han prata med Mr. Det visar sig att de känner varandra från golfbanan. Så, helt plötsligt var jag tvungen att vara trevlig mot denna människa som kommer i detta hemska ärende. Fuck.
TV-avgift är jag inte någon förespråkare av och jag blir inte glad när folk kommer och ringer på min dörr mitt i kvällis för att anklaga oss för att inte betala. För betalar gör jag trots allt.
Hur som helst. Eftersom det är tredje gången Radiotjänst hör av sig sedan vår flytt (som inträffade för ca en vecka sedan) var jag ganska otrevlig i min ton när jag pratade med gubben. Mitt i allt börjar han prata med Mr. Det visar sig att de känner varandra från golfbanan. Så, helt plötsligt var jag tvungen att vara trevlig mot denna människa som kommer i detta hemska ärende. Fuck.
Otäckt
Jag är inte rädd för spindlar, men jag kan föreställa mig hur en person med extrem spindelfobi reagerar om hon vaknar med kroppen översvallad av krypande spindlar. Så gjorde jag i natt. Jag vet inte varför, men jag vaknade av att jag var i total panik. Jag liksom sopade av hela kroppen och kastade av mig täcken samtidigt som jag skrek och grät. Det var lite otäckt. Jag tror att jag behöver stressa ner lite.
Ljushuvud
-Äh! Man lever ju bara en gång!
-Ja precis! Och lite cancer har ju ingen dött av!
-Ja precis! Och lite cancer har ju ingen dött av!
Jag ska ba...
Brukar ni någonsin känna er jagade? Nu talar jag inte om paranoia, utan mer om att aldrig få vara ifred. Vart ni än vänder er är de någon som rycker i er. Varje gång ni visar er i ett rum är det någon som vill tala ett par ord med er för att reda ut något eller planera något. Så fort ni visar er vill någon ställa en fråga eller berätta något om som hänt. Om ni stänger in er någonstans kommer arbetskamraten med ett meddelande från någon som ringt och sökt er. När ni sitter på toaletten piper det i mobilen. När ni är på ett möte hinner ni inte diskutera färdigt pga att någon annan har avtalat ett möte med er. När ni svarar på ett mail blippar det upp ett nytt från någon annan.
Om ni känner igen er i detta så förstår ni hur jag ofta känner mig. Det känns som om hela mitt liv är ett pussel.
Om jag struntar i att dricka kaffe nu så hinner jag gå på toalet... Ja just det du ville att vi sku... Jaså, säger du det! Om jag snabbar mig till skrivaren. FAN jävla teknik! Jag måst... Ett ögonblick jag ska bara... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!
*Jag förstår att jag inte är ensam om att ha det så. Men eftersom det här är MIN blogg har jag rättigheten att skriva ur ett tyck-synd-om-MIG-bara-MIG-perspektiv.
Om ni känner igen er i detta så förstår ni hur jag ofta känner mig. Det känns som om hela mitt liv är ett pussel.
Om jag struntar i att dricka kaffe nu så hinner jag gå på toalet... Ja just det du ville att vi sku... Jaså, säger du det! Om jag snabbar mig till skrivaren. FAN jävla teknik! Jag måst... Ett ögonblick jag ska bara... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!
*Jag förstår att jag inte är ensam om att ha det så. Men eftersom det här är MIN blogg har jag rättigheten att skriva ur ett tyck-synd-om-MIG-bara-MIG-perspektiv.
Utan järn och hjärna
Är extremt trött efter en stressig dag. Dessutom hittade jag nyss mina järntabletter som jag borde ha ätit sedan förra veckan eftersom jag pumpades på en halvliter blod. Bra jobbat Katti! Lite extra trötthet vill vi ha!
