Att vara Katti

Titt som tätt börjar jag tänka på helgens bravader. Allt känns så overkligt! För över 10 år sedan blev jag helt fäst vid en grupp som ingen omkring mig gillade. Det tog ett tag innan även mina vänner började uppskatta detta fantastiska band - the Ark.

För 10 år sedan gick jag på min första konsert med dem. Sedan dess har jag följt dem och på konserter, i intervjuer, på TV osv. När jag har blivit äldre har de värsta fjortisfasonerna växt bort. Men jag måste erkänna att de blommar upp på då och då, särskilt på konserterna.

The Ark är ett band som betyder mycket för mig som ni förstår. Deras låtar har hjälp mig genom många svåra stunder, låtarna har hjälp mig fatta svåra beslut och låtarna har gjort mig lycklig.

Ibland har jag tillåtit mig att leka med tanken hur jag skulle reagera om jag fick träffa dem. Vad skulle jag säga? Vad skulle hända? Att se tillbaka på helgen känns därför som en dröm! Är det ytterligare några av mina larviga tankar eller har jag verkligen varit med om att berätta personliga saker om mig själv för mitt favoritband? Har jag verkligen fått veta saker av killarna som de inte har gått ut med i media än? Var det verkligen deras kroppar jag kände när vi så hjärtligt kramade om varandra? Var deras leenden verkligen riktade mot mig? Jag måste gå och titta i min kamera igen! Är det vi som sitter där? Är det mitt hem?