Att vara Katti

När jag skulle lägga mig igår fick jag panik! Jag kom på att jag skulle på facklig kurs idag och för er som inte är engagerade inom facket vill jag berätta en sak. Fackliga kurser innebär inte bara att man får lära sig mer om sina rättigheter. Fackliga kurser innebär även mycket gott att stoppa i munnen. På förmiddagen brukar vi först få något att tugga på medan vi lyssnar och diskuterar, sen blir det frukost med smörgåsar, frukt och fikabröd. Lite senare blir det lunchbuffé med efterrätt. För att vi ska hålla oss vakna bjuds vi sedan på godis. Som ett avbrott på eftermiddagen bjuds det på kaffe, kakor bullar och tårtor.

Ni som inte läste min blogg igår undrar förstås varför jag får panik över sådan lyx. Om ni tänker så vill jag uppmana er att läsa längre ner.

Ni som läste igår förstår att jag fick panik över hur jag skulle klara min deal. Hur det gick? TOPPEN! Inte en sötsak stoppade jag i munnen. Jo förresten... vindruvor. Och det måste vara okej.

Det här lovade jag er igår:

Igår doppade jag min, snart 2-åriga, son i toaletten. Jag ställde honom rakt ner i vattnet så han blev blöt nästan upp till knäna. Borde jag kanske tillägga att det inte var avsiktligt? Meningen var att han skulle tvätta sina händer och jag skulle ställa honom på locket till toastolen. Problemet var bara att när jag lyfte upp honom fastnade hans kläder i locket, så när jag ställde ner honom fick han sig ett bad! Han såg rätt chockad ut stackar'n.

 (Skrivet av Katti 30 oktober 2008 klockan 19:42)

Något av det bästa med att vi har flyttat till större är att vi kan stänga vårt sovrum nu. Vuxna som vi är vill vi ibland ha vuxenmys och förut var det jobbigt att veta att Mini kunde vakna och komma på oss när som helst. Nu kan vi både stänga och låsa vilket känns mycket avslappnande.

Ikväll var ett tillfälle när vi skulle dra nytta av vår nya frihet. Vi hade väntat hela dagen på att få lite tid för oss själva, så när Mini hade somnat låste vi snart in oss i sovrummet. Exakt vad vi gjorde tänker jag lämna åt fantasin, men när vi var mitt uppe i vårt vuxenmys öppnades dörren och Mini klev in!

Vad gör ni? sa han och klev fram till sängen.

Eeeh... vi busar, sa jag med panik i rösten, medan Mr och jag gjorde allt för att skyla oss. Om du går in i ditt rum så kommer jag och stoppar om dig igen älskling, fortsatte jag.

Men vad gör ni!? undrade Mini fortfarande.

Vi busar! Gå nu så kommer jag.

Men han stod kvar och situationen började bli extremt jobbig. Det var liksom inte läge att flytta sig innan han hade gått ur rummet.

Efter en alldeles för lång tid vände han sig om och började sakta gå mot sitt rum. Snabbt som blixten var jag uppe och hämtade morgonrocken. Innan jag gick ut han jag också skälla lite på Mr som var den som hade låst dörren.

Väl inne i Minis rum stoppade jag om honom men han fortsatte undra vad vi hade gjort. Dessutom undrade han varför vi var nakna. Det förklarade jag med att Mr hade duschat nyss (vilket var sant!) och att jag var på väg in i duschen. Jobbigt värre!

Mini ser mig ofta naken och det är inget konstigt med det. Men när han ser mig brukar det vara för att jag duschar eller byter om. Egentligen tycker jag att jag är en ganska öppen mamma som inte tror att barn mår dåligt av att få veta sanningen om det mesta. Men det här var jag inte beredd att dela med mig av än. 

Gårdagskvällens/nattens trevligheter innehöll bl.a:

~ 3 månader gammal juice
~ Repliker i stil med Jag gillar att lukta på smutsiga trosor
~ Mycket gott vin
~ En hel del munhuggande
~ Svärande över grannarna (ändå var det vi som förde liv)

Trots det vaknade jag idag och kände mig pigg och kry. Knappt så man kan tro att jag närmar mig 27!

När jag var på kontrollen med min son gjordes ett språktest. En del i detta test gick ut på att han fick en påse med saker som han skulle benämna. Han fick väldigt mycket beröm för sitt språk. Han var så duktig lillplutten. Men. När han tyckte att han var klar med påsen låg det fortfarande något kvar i botten. Sköterskan tittade i påsen, plockade upp föremålet och frågade honom vad det var.

Nalle, svarade han lite osäkert. 

Det var en docka. En docka! Jag försökte lite försiktigt:

Men gubben. Du VET ju att det där är en docka. Du har ju en sån hemma.

Sen vände jag mig till sköterskan:

Han borde veta. Jag har faktiskt köpt en docka till honom. Jag tycker att det är väldigt viktigt att ge honom möjligheterna att leka med både sådant som brukar kallas typiska pojkgrejer och typiska flickgrejer. Men det är klart. Det är inte lätt att konkurrera ut mor- och farföräldrar. De köper ju mest traktorer och bilar och sånt.

Tidigare har jag funderat över vilket begrepp jag vill använda som benämning på det kvinnliga könsorganet. Snippa är något som inte alls faller mig i smaken och därför kunde jag inte låta bli att fråga Lady Dahmer hur hon tänker angående detta begrepp. Hon är nämligen en av dem som använder begreppet snippa. Det här inlägget är alltså främst till henne:

Jag ser i i din länk att snippa är intaget i SAOL.

Jag tycker att snippa är ogenus av just den anledning som även nämns i länken. Snippa är ett ord som har tillverkats av ordet snopp. Ännu en gång har mannen fått sätta normen.

Själv använder jag pulla. Det är inget jag förespråkar att alla måste använda. Det har känts rätt för mig av den enkla anledningen att jag själv har vuxit upp med begreppet. Dessutom tycker jag att det är det bästa alternativet. Tyvärr ser jag att pulla i SAOL inte är rätt ord att använda.

Det där om att blygsel uppstår om man själv får bemnämna sitt kön förstår jag inte riktigt. Jag tror att det är viktigare med öppenhet från de vuxnas sida när samtalsämnet dyker upp.

• Överskottsenergi
• Förmågan att ta tag i tråkiga saker
• Lätt för att slappna av när allt det tråkiga är gjort
• En kommentar på det mesta
• Sinne för prioriteringar
• Humor i alla lägen

Mycket av min tid går åt till att göra vettiga saker som att arbeta, kvalitetsumgås med min familj, läsa, ägna mig åt självutvecklande funderande osv. Men en del av min tid går åt till att göra mer ovettiga saker som att hänga på nätet, titta på strunt på tv eller fundera över saker som:

Hur skulle det egentligen vara att födas som siamesisk tvilling och tvingas göra allt tillsammans med en annan människa? Tänk när man ska ge sig ut i arbetslivet och man kanske har helt olika intressen. Den ena tar arbete i en storindustri och den andra tvingas hänga på utan lön. Den andra har ett galet sexliv och nr 1 ligger bredvid och iakttar. Nr 2 älskar att spela ishockey och nr 1 föredrar fallskärmshoppning...

Ja ni fattar. Det gäller att hitta en balans mellan vettigt och ovettigt i livet.

Sitter och går igenom min gamla blogg, där hittade jag ett inlägg där jag beskrivit min drömman. Inlägget är skrivet den 6 augusti 2009, alltså 4 månader innan jag blev ihop med Mr. Såhär skrev jag:

Drömman. Hmm. Nu gäller det att ta i. Min drömman är snäll och han har humor. Mycket humor. Han är romantisk och överraskar mig ofta. Han är spännande. Snygg såklart. Dessutom är har lagom smart och tycker om att diskutera. Han har en egen vilja och låter mig kämpa. Han älskar mig för den jag är. Det får nog räcka så. För höga krav? Vad tror ni?

När jag läser det blir jag lite extra lycklig. Kraven är inte i närheten av "för höga". Mr är allt det. Han är otroligt snäll och omtänksam. Humor har han definitivt mycket av. Att jag kan komma ut från jobbet en dag och hitta en ros och ett kärleksbrev i bilen bevisar att han är romantisk och överraskar mig (fatta att han promenerade över en timma i många minusgrader för att göra detta för mig!). Vi gör alltid spännande saker ihop och jag kan känna mig stolt när jag går vid hans sida för att han är så snygg! Han är smart, diskuterar mer än gärna (som ni kan läsa ett par inlägg ner). Han har en stark vilja och tvingar mig att kämpa för min. Jag behöver aldrig tvivla på att han älskar mig för den jag är, det visar han varje dag genom gulliga sms, närhet och små och stora gester. Jag har den jag alltid önskat mig! Jag har min drömman!

Mitt arbete går ut på att möta väldigt mycket människor. Det innebär att många har en åsikt om hur jag ska sköta mitt jobb. Dessutom finns en mängd dokument som jag ska rätta mig efter, men som kan tolkas väldigt olika. Alltså står jag här och gör mitt jobb på ett sätt medan en mängd människor runt omkring tycker att det finns andra saker jag bör fokusera på eller saker att ändra på. De har en viss inblick i det jag gör, men kan inte fullt ut förstå komplexiteten i arbetet. Alla dessa människors åsikter gör sammantaget att det ibland känns som att jag inte räcker till.

Samtidigt tycker jag att det är underbart med utmaningar! Jag älskar att försvara det jag gör på ett ödmjukt sätt, och ändå visa att jag tar till mig av andra människors tankar. Jag har alltid drömt om att ha ett jobb som ger mig något att bita i. De människor som på ett sätt kan kännas som "a pain in the ass" är samtidigt de människor som bidrar till min personliga utveckling.

En av mina sämre sidor är att jag har en tendens att hamna i ett vill-inte-göra-ett-dugg-tillstånd. Just nu har jag ingen lust att städa bort strykbrädan. Just nu vill jag inte göra rent köket efter matlagningen. Just nu vill jag inte plocka i ordning, dammsuga eller svabba. Just nu vill jag göra INGET, absolut inget! Hur gör ni för att ändå få något gjort när ni inte känner för det?

Vi har flyttat 3 portar och till en lägenhet vars planlösning är identisk med vår gamla men med ett extra rum. Ändå känns det som att vi har flyttat till något helt nytt. Jag är galet nöjd just nu! Vi har precis tapetserat klart i Minis rum (han var inte så nöjd med knallrosa Hello Kitty-tapeter). Alla andra rum gillar jag också skarpt! Jippie!

Nu är det dags att fira med att öppna en flaska vin med bästaste väninnan!

Utan att jag har en aning om varför, kom jag förut att tänka på en händelse från min barndom. Jag var väldigt blyg när jag var liten, särskilt i klassrummet. Jag räckte nästan aldrig upp handen och om jag ändå fick en fråga svarade jag mycket tyst eller ibland inte alls, även om jag kunde svaret.

Det tillfälle jag tänkte på utspelade sig just i klassrummet. Vi läste om kroppen och denna lektion handlade bl.a. om tänder. Jag vet inte hur gammal jag var, men eftersom jag kommer ihåg min lärare vet jag att jag gick i 1:an, 2:an eller 3:an. Läraren ställde en fråga i helklass: Vi låtsas att jag ska äta en morot. Vilka tänder använder jag när jag tar den första tuggan?

Det sög till i magen på mig. Jag kunde svaret! Jag var helt säker på att jag kunde svaret! Jag vågade ta risken att kanske behöva svara inför hela klassen och räckte alltså upp handen. Läraren var förstås smart nog att ge mig frågan när jag äntligen visade att jag ville svara. Framtänderna, svarade jag mycket tyst, men tillräckligt högt för att hon skulle höra. Just det! Framtänderna! Jättebra Katti! Framtänderna använder vi för att bita bort en tugga av moroten! Bra!

Det här löjliga lilla tillfället gjorde ett så stort intryck på mig att jag än idag, ca 20 år senare, kommer ihåg känslan. Jag kände mig extremt stolt, duktig och modig. Tänk att jag, som aldrig annars vågade, vågade just den dagen och faktiskt lyckades.

Snart är helgen slut, trots att jag inte är redo för det.

När jag cyklade hemifrån imorse såg jag en död kaja och eftersom man sällan ser döingar från luften tänkte jag "Det måste vara ett tecken på att något dåligt är på gång". När jag nästan var framme vid jobbet cyklade jag förbi en död kaja till. Det här bådar inte gott.